Plötsligt kliver det ner två dovhjortar från kullen, tätt följt av fyra till. Sex dovhjortar framför mig på åteln 20 meter framför kl 19:30 i september, kan det bli bättre? Jag tar långsamt upp handkikaren för att få en närmare titt på dessa skönheter. Jag letar efter horn, eftersom vi i den här utbildningsjakten bara har tillåtelse att jaga hornbärande djur. Efter en stund kan jag konstatera två hindar och fyra smaldjur. Synd, tänker jag, men samtidigt en lättnad. Det är ändå första gången jag är så här nära hjortar som jag skulle kunna skjuta. Det är ändå mitt tredje jakttillfälle, så det här har jag inte sett förrut.

 

Text och foto: Benny Skogberg

Dovhjortarna mumsar vidare under 40 minuter innan de drar sig därifrån. Under tiden har jag gett ifrån mig lite olika ljud, som att öppna en flaska med kolsyrat vatten eller prassla med en proteinbar. Så tyst som möjligt naturligtvis, och med extremt långsamma rörelser för att inte skrämma hjortarna. Jag har både läst och hört att de har bra hörsel och luktsinne, och eftersom vinden ligger i sida är den ingen fara. Så fort det kommer minsta ljud från mig stannar minst en av dem upp, lyssnar och tittar under fem sekunder innan de fortsätter att äta sin majs. Det sker flera gånger och jag har nu praktisk erfarenhet av vaktjakt på hjort.

 

När hjortarna väl lämnar i skymningen, kommer istället en skygg grävling fram. Jag har för dålig vinkel för att skjuta så jag avstår. Några minuter senare syns den igen, från sidan och med ett rent skottfält. Jag lägger an, osäkrar, och funderar på om det är värt det? Jag kommer fram till att det är en nyttig erfarenhet även om att skjuta en grävling med .308 halvmantlad Tip Strike från Norma är väl i överkant. Men å andra sidan lär det gå fort. Så jag tar skottet och grävlingen lägger sig ner direkt på plats och stannar där. Pulsen rusar i efterhand när jag inser vad jag nyss gjort och ringer jaktledaren som ber mig ta med grävlingen ut till uppsamlingsplatsen. Sagt och gjort, jag tar på mig handskar och bär grävlingen i famnen de hundra meterna till vägen. Den är fortfarande varm, så det känns underligt och något melankoliskt. 

 

Under dessa två dagar har jag fått lära mig hur en riktig jakt går till, fokus på säkerhet, inskjutning på figurer och urtag av hjort, vilket var något helt nytt för mig. Det är något jag kommer att ha med mig när det är dags för mig själv att göra det när det inte är en grävling. Jag kan verkligen rekommendera utbildningsjakten i Degeberga. Det gör att du får en annan säkerhet i det själv och din förmåga.

 

Fortsatt trevlig dag

Benny Skogberg