Min första jakt - utbildningsjakt på Jönstorp
Efter att ha tagit min jägarexamen i våras, köpt en bössa och skaffat alla prylar var det äntligen dags att komma ut i skogen. Det har varit svårt att få in foten i jaktvärlden då jag inte känner någon sedan tidigare, så därför blev jag jätteglad när jag blev antagen till Jägareförbundets utbildningsjakt.
Jag blev upplockad av Benny, en annan nybliven jägare som jag fått kontakt med i en facebookgrupp, och vi hade en trevlig bilfärd från Malmö. I Degeberga mötte vi upp arrangörerna Uno och Johan innan vi begav oss till en skjutbana för att kontrollskjuta våra vapen. Trots trevliga samtal med de andra jaktdeltagarna kändes det som en evighet innan alla var klara och vi kunde åka vidare till stugbyn för inkvartering och jaktgenomgång. Vi fick veta att förutsättningarna inte var optimala i septemberhelgens rekordvärme och att viltet förmodligen skulle hålla sig stilla i hettan men stämningen var ändå spänd och förväntansfull när vi satte oss i bilarna för att bli utkörda till passen.
Jag fick 34B och blev avsläppt sist. Om jag ska vara ärlig blev jag först besviken och tänkte “vilket skitpass” eftersom det var ganska igenväxt med 2-3 meter höga träd och buskar men alla negativa tankar försvann snabbt när det efter en dryg timme i tornet rörde sig bland träden. Det var en dovhind som smög sig försiktigt fram mot skogsbrynet, och efter en stund kom hennes kalv skuttande efter. Det var en häftig känsla att se djur och efter det kändes kvällen magisk. Jag som annars är en rastlös själ som har svårt att koncentrera mig och sitta still var verkligen helt närvarande i stunden när jag satt och fokuserade på alla intryck från skogen i skymningen.
Vi skulle avbryta jakten 20.30 men redan en kvart innan kände jag att det var för mörkt att fortsätta så jag började plocka ihop mina grejer när det plötsligt började skälla. Jag tittade upp och där stod en bock 20 meter framför mig. Jag har hört att många får ökad puls när de ska skjuta sitt första djur men jag kände mig helt iskall. Jag sträckte mig långsamt efter bössan, men innan jag hann få upp den försvann bocken bakom ett buskage. Jag lade an och det enda som rörde sig i huvudet var kom fram igen, kom fram igen och efter vad som kändes som en evighet tittade den fram bakom busken i perfekt skottläge så jag tryckte av. Den tog ett språng och då kom adrenalinpåslaget. Fan också! Det blev en dålig träff, nu blir det eftersök hela natten och jag får skämmas, hann jag tänka medan den sprang 10 meter i en halvcirkel innan den föll precis mellan de första träden i skogsbrynet. Nu hade det blivit så mörkt att jag inte kunde se kroppen mellan träden så jag visste inte om den låg kvar så nu hade jag verkligen hög puls och var helt stirrig. Vi hade fått order om att stanna i tornet efter vi skjutit och hålla koll på vart viltet försvann så jag vågade inte släppa platsen med blicken.
Efter en minut kom jaktledaren Uno körandes och parkerade ute vid vägen. Jag trodde att han hört skottet men när han inte klev ur bilen ringde jag upp honom. “-Det är för mörkt du kan komma ner nu” sa han innan jag lyckades få fram att jag skjutit en bock. “-Ligger den?" frågade han. -Jag är 95% säker, svarade jag. Det var ganska snårig och ojämn terräng och det var svårt att guida till platsen uppifrån tornet så Uno sa åt mig att komma ner och titta efter själv. Nu bankade hjärtat stenhårt när jag tog fram ficklampan och jag var nära att snubbla flera gånger innan jag kom fram till skogsbrynet och såg den ligga där. Wow, vilken känsla av både lättnad, glädje och stolthet!
Resten av kvällen är lite suddig. Jag blev väldigt blodig när jag bar djuret genom den jobbiga terrängen ut till vägen och jag tänkte mest på att inte grisa ner Unos bil på väg till jaktstugan. Jag var såklart jätteglad och uppspelt som ett barn på julafton men så här i efterhand ångrar jag att jag inte var mer fokuserad när vi samlades och hjälptes åt att passa viltet. Men det kommer jag vara nästa gång, för fler gånger blir det!
Tillbaks i stugbyn hade vi en trevlig kväll när vi grillade korv och pratade om dagens upplevelser innan vi gick och la oss i stugorna. Jag hade ganska svårt att somna och var väldigt trött när vi steg upp kl. 4 morgonen efter. Vi åkte ut till samma pass och den här gången infann sig känslan av att vara närvarande direkt. Jag såg inget vilt den här dagen men det var ändå en magisk upplevelse att klättra upp i ett torn i mörkret och lyssna på alla ljud när skogen vaknar i gryningen. Tre timmar kändes alldeles för kort och jag hade gärna suttit kvar en bra stund till. Även hemresan blev en trevlig stund när jag och Benny kunde diskutera vad vi lärt oss och reflektera över upplevelsen.
Den här jakten kommer vara ett minne för livet och jag är tacksam för alla engagerade eldsjälar som tar sig tid att dela med sig av sina erfarenheter och hjälpa nybörjare in i jaktvärlden. Jag har redan anmält mig till utbildningsdrevjakt om en månad och jag hoppas att jag kommer med, för det här vill jag som sagt uppleva igen.
Gustav Ekman Lindgren